English  
ISCO Group
Publikasjoner
Nr 1/12 Professor Gudmund Hernes - "The Perfect Match" - om rekruttering av ledere
Nr 1/11 Professor Bjørn W. Hennestad - Kulturbevisst ledelse - hva innebærer det for deg?
Nr 2/10 Førsteamanuensis Espen Andersen - Fra McKinsey til Grandiosa - når er dyre råd gode?
Nr 1/10 prof. emeritus Carl-Erik Grenness - Ledelse og tid
Nr 2/09 dr. polit. Cathrine Holst - Europa og ledelse
Nr 1/09 Professor Ivar Frønes - Uroens tid
Nr 2/08 Erik Bjørnskau - Da Carl Johan ble toppsjef i Norge og Sverige
Nr 1/08 Ingrid Røynesdal - Kunsten å møte talent
Nr 2/07 Siviløkonom Knut Isachsen - Hva strategier er - og ikke er
Nr 1/07 Per Egil Hegge - Er det så nøye da?
Nr 1/06 Lars Fr. H. Svendsen - Arbeid - til velsignelse eller forbannelse?
Nr 1/05 Professor Owe Wikström - Heathrow Airport 11 P.M.
Nr 2/04 Veiteberg, Mollestad, Vardeberg - Valgets kval - kloke grep når styret er på valg
Nr 1/04 Dr. oecon. Knut Haanæs - Den norske utfordringen
Nr 2/03 Dr. oecon. Ragnhild Kvålshaugen - Likevekt, motvekt og mangfold
Nr 1/03 Dr. philos. Eli Moen - Vi alene vide
Nr 1/02 Ivars Jegers - Möss og människor?
Nr 2/01 Ivar Amundsen - Når lederskap går av hengslene
Nr 1/01 Professor Ivar Frønes - Fortellingenes tid
Nr 1/00 Morten Woldsdal - Et godt omdømme


Kontakt:
ISCO Group
Postboks 7193 Majorstuen
N - 0307 OSLO
Tlf.: +47 22 06 87 00
Faks: +47 22 06 87 01
E-post: post@iscogroup.no

Besøksadresse:
Oscarsgate 23 i Homansbyen

Print this page

Communication 1 2005
Heathrow Airport 11 P.M.

- On the risk of loosing oneself
av Ove Wikström, professor i religionspsykologi ved Uppsala Universitet

We gotta go, and never stop till we get there. Where are we going, man? I don't know, but we gotta go. Jack Kerouac

Heathrow - late night

"Vissa kvällar när jag ligger i sängen, barnen har somnat och TV:n slocknat händer det att tankarna mal.. Jag vrider mig. Det är så olikt mig. Jag brukar somna som en klubbad säl". Han blåser långsamt ut cigarettröken och ser ut över det bleka folket som drar sina bagagekärror. Han ser bra ut. Skorna är blanka och skäggstubben knappt antydd, slipsen uppknuten. Ögonen är trötta. De stirrar förbi British Airways planet som taxar ut. Blicken i fjärran.

Heathrow. Trötta ansikten vid 23 tiden. Knappt har planet gungande stannat vid gaten, förrän alla talar i telefonen. Men nästa plan är tre timmar försenat. Strandsatta sitter vi - min nyfunne vän och jag. Vi ser ut i mörkret. En hektisk dag avslutas med en stilla bira. Det är då det inträffar: det långsamma samtalet som trillar ned i det bråddjup där vi alltför sällan vistas.

"- Jag känner inte igen mig själv sista tiden. Utifrån sett är allt bra. God ekonomi, bra kompisar, trevlig familj som delar allt med mig. Ändå kommer de där svarta fåglarna och slår sig ned. Tankeflödet går liksom inte att hejda. Man känner sig löjlig, lite gymnasial eller jag vet inte hur jag skall uttrycka det, men jag blir rädd. Stiger upp, går runt i lägenheten, tar en smörgås, bläddrar i en tidning".

Han berättar om en 35 årig vän som bara för en tid sedan fick en tumör. Eftersom den var inoperabel bröts han ned på fyra månader. Familj och vänner stod stumma vid sängkanten. Squashkompisar tog sats i sjukhuskorridoren innan de gick in i hans rum. De tänkte "Vad skall man säga? " Så jordfästning. Men svårast; två veckor senare satt en annan person vid hans dator. Hårddisken var rensad. Mailadres-sen utsuddad. Som om han inte suttit där. Så absurt. Vart tog han vägen?

"Det är sånt jag tänker. Det kunde varit jag. Eller min bror. Just detta att allt - livet, jobbet, vännerna, ungarna - allt är så skört, så vanvettigt provisoriskt. Visst, jag vet ju att ingen har någon lösning. Men det underligaste är att ingen pratar om sånt. Man skall le och vara glad. Va? Är det bara jag som tycker det är outhärdligt att hela livet utspelas bara en gång, bara en enda gång? Det går inte spola tillbaka filmen. Det finns ingen remote, ingen Rewind. Jag har ett bra jobb, livet går på räls, jag sliter alltid, men jag har så kommer detta. Mina vänner säger ' Äsch. Ryck upp dig! Nu gäller det att gå vidare!´ Men jag kan inte komma ifrån att det skrämmer mig." Han tänder en ny cigarett. Heathrow 11 p.m.

Ja, vad skall man säga utan att bli cynisk? Att några tycker det skall bli fint med utslockande, att ingen vet, att allt tal om livet efter detta är sockervadd för ångestladdade, att han skall köpa en öl till och sluta grubbla, att jag själv vilar trygg som i en vagga i en enkel gudsförtröstan? Ja, vem har mandat att svara när marken gungar - inte tillfälligt - utan på riktigt?

Men jag minns poeten Tomas Tranströmers kondenserade ord: "Mitt i livet händer att döden kommer på besök och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta".

Om vikten av att ibland vara djupt allvarlig

Många får något irrande i blicken när man börjar tala om vikten av allvar. Å en sidan klagar man över att man "inte hinner i kapp sig själv". Å anda sidan ser man till att man aldrig är ensam med sig själv. Man vill något som man absolut inte vill. Man önskar hinna möta sig själv - men man förmår inte; ambivalens.

Blaise Pascal talade om människans centrifugala tendens - hon gör nästan vad som helst för att slippa möta sitt eget inre. Hon kastar sig själv in i en hektisk aktivitet, arbetsnarkomani, allt för att undgå insikten om sin egen unika plats i tillvaron. Arbetet, projekten rusar förbi. Men bakom detta lurar ibland en känsla av att man inte hinner med de man älskar, lång mindre sig själv. Att på allvar inse att det egna livet är ett tunt streck i tiden är kanske inte alltid behagligt- samtidigt är den insikten det mognandets förutsättning. "Om vi betraktar vårt existentiella läge är det föga uppmuntrande fakta som möter oss, vi föds och dör på tidens smala näs i ett ofattbart tidshav.

Men i en annan del av oss är vi världens centrum, där känner vi vår absoluta vikt och försvarar vår existens. Därför kommer vi alltid att leva i en omöjlig existentiell kluvenhet - mellan att vara bara ett stoftkorn och samtidigt vara dess oändligt betydelsefulla centrum" skriver psykiatern Johan Cullberg. Sånt kan låta depressivt - men är realism.

Din egen arena

Yttre faktorerna bidrar självfallet till jäktet: anorektiska arbetsplatser, förvirrade ledningsstukturer, allt för snabba beslut. Men rastlösheten är inte enbart följder av mobiltelefoners påtvingande intimitet och e-mailens tyranniska efterhängsenhet. Stress har inte enbart med en alltför hög arbetsbelastning att göra. Ofta förbisedda källor till otillfredsställelser är känslan av att livet ibland är grått och tomt, att man måste spotta upp sig varje dag trots att man inte orkar. Insikten om tidens gång, åldrandets obeveklighet kan ibland bli för tung. Den leder till svarta tankar. Men färden in mot allvaret är en del i det mänskliga mognandet.

Talet om burn out har självfallet med arbetsförhållanden att göra. Men samtidigt kan arbetet också bli en projektionsskärm. Till det överförs oro som kommer från ens eget inre. Ett förvirrat privatliv, men oavslutade relationer, dåligt samvete över barnen som man inte hinner med, eller tiden som hackas sönder av för många och splittrade - allt sådant kan kan man projicera på arbetet.

Alltså, hjärnstressen kanske inte alltid har med arbetslivet (visst, detta är livsfarligt att säga eftersom de kan legitimera att sjukvård, skola och omsorg ytterligare nedmonteras, vilket vore vanvett). Kanske beror den ibland på mycket mer basal oro. Kanske döljs där insikten om att man inte har givit sig tid att leva och trivas. "Jag orkar knappt med ungarna, långt mindre mig själv. Jag har blivit ett med mitt jobb, men vem är jag mitt i detta. I jakten på att vinna sig själv förlorar man sig själv. Livet reduceras till ett hektiskt rusande mellan olika projekt".

Blaise Pascal använder centrifugen som bild. Hans tanke är följande, eftersom det är för plågsamt att möta den existentiella smärtan så ökar man takten, den centrifugala hetsen. Man kastar sig in i nya projekt för att undvika att stanna upp. I fruktan för stanna och fundera över vad som på djupet är viktigt, så söker man allt häftiga upplevelser. Man kan nästan göra vad som helst för att slippa konfronteras med sin egen oro.

Kanske kan man se frågorna om de existentiella frågorna ur ett roll perspektiv. Ständigt lever människan i olika roller, sociala mönster som man följer. Mot rollen pappa står barnen. Jag blir pappa när jag bekräftas av min barn. Mot rollen lärare står rollen studenter. Yrkesrollen bekräftas av kunder. Men vid sidan av yrkesroller, vänskapens roller, fritidens roller så finns även en privat roll, den man bara har för sig själv. Det är den man måste identifiera, en människa är långt mycket mer än sitt arbetsjag.

Så, vid sidan av den centrifugala rörelsen finns en centripetal rörelse, en dragning mot mitten. Problemet är att många inte länge upplever sig har något inre centrum. Man halkar hela tiden omkring på andra arenor än sin egen.

John Lennon - the philosopher

Finns det någon utväg? Vad skall man göra? Mer än någonsin måste man bilda motståndsrörelser mot den förvirrade livsstilen, aktivt söka platser för eftertänksamhet, där man inte hela tiden måste vara effektiv utan tillåter sig tid att hinna ikapp sig själv. Om man inte gör det kan man om några år upptäcka att man inte själv har styrt sitt liv utan låtit sig hetsas av snabba och ogenomtänkta projekt. Snabbhet är absolut inte detsamma som effektivitet. Jag kommer att tänka på John Lennons klassiska ord "Life is that what happens to you while you are busy, making plans."

Alltså: ignorera ibland din yrkesroll, din föräldraroll, din fritidsroll, din roll bland släkt och vänner. Sök ditt eget inre och observera vad som händer med dig när du inte bara jagas av calenders, deadlines, mobilephones, mails? Vilka tankar konfronteras du med när du blir blick stilla? Ha inte för bråttom. Det som då kommer upp måste tas på djupt allvar!

Stillheten, eftertanke och långsam reflexion behöver inte alls stå i motsatställning till livsnjutning, vin, goda vänner och intressanta resmål. Men - i en förvirrad tid - är det mer viktigt än någonsin att man skapa åt sig själv tomma ytor där tankar bara får komma och gå utan krav på resultat och utan att stirra på projektplaner eller kvartalsrapporter. Privata tankar kräver tid. Om musik alltid låter, om telefoner alltid ringer om man alltid är "on the road" så må man missa intressanta vänner: sina egna tankar.

Vågar du ett möte med dig själv - det är ditt val.

Owe Wikström er professor i religionspsykologi ved Uppsala Universitet. Han har primært jobbet med forskning rundt psykiatriske problemer knyttet til religion. Wikström er medlem i flere forskningsråd, redaktør for to tidsskrifter og jobber aktivt i flere nordiske og paneuropeiske forskningsprogrammer.

Han har skrevet en rekke bøker og er en aktiv skribent i svenske media, primært innenfor spørsmål knyttet til religion, psykologi og kultur.
ISCO Group
Global Executive Search